RISKEN FINNS officiella hemsida

Året 1974 hade fört ut Risken Finns till en större publik med hjälp av bland annat TV och radio. 1975 blev året då Risken Finns upphörde som grupp. Efter ett hektiskt 1974 då varje månad innebar något helt nytt, så beslöt man nu att ligga stilla lite mer

Anledningen var att Risken Finns och skivbolaget MNW enats om att duon skulle börja spela in sin andra LP för att släppas till hösten. Gunnar och Ferne funderade ut nya texter och diskuterade vad en ny LP skulle kunna tänkas innehålla. Nu bodde båda två också sen en tid i Göteborg . (Ferne återvände året efter till Lund men Gunnar har varit Göteborg trogen sedan 1974.)

ANDRA LP:n

Några spelningar i Visby är allt som sker under februari och i mars påbörjas inspelningen av Risken Finns andra LP. Inspelningsplats är Gunnars lägenhet i Majorna mellan spårvagnshållplatserna Stigbergstorget och Karl Johans kyrka. "Vagnen" dundrar förbi och den dragiga gamla kåken är inte särskilt välisolerad. Bandspelaren - en fyra kanalers Scully - har körts från Vaxholm till Göteborg av MNW:s dåvarande tekniker Curt Åke Stefan. Den är tung att bära in i lägenheten och uppför trätrapporna.

Men väl inne så riggar Gunnar och Ferne upp mikrofonerna och kör igång. I rummet intill sitter tjejerna Helen, Eva, Hilda och Ann samt en tysk kompis till Gunnar som heter Rudi. Två manliga röster kan man också höra, bl.a. i låten ”Gnällvisan” som tillhör två kompisar och musiker från dåvarande gruppen Ariman – Lars Aldman och Lasse Lillienstam.

Tjejrösterna som hörs på skivan kommer från tjejgänget i rummet intill. Hilda Silvast och Gunnar skrev också tillsammans texten till en av låtarna - Tjejlåten - som Ferne gjorde musiken till.

NY STIL

Tanken är att denna skiva ska bli mer representativ för hur Risken Finns VERKLIGEN låter. Därför enas man om att plocka med två live-låtar från 2:e november-konserten i Göteborgs konserthus året innan - Självkritik 2 och Självkritik 3. Detta är dom enda två låtarna som spelats in på skiva och som speglar Risken Finns i deras rätta element - live på scenen !

Man enas också om att spela in varsin mer "personlig " låt. För Gunnars del blir det "Jag" och Ferne tar med sin "Mjuklåten".

I övrigt har Ferne med fem låtar där han står för både text och musik: Örestadsvisan, Gnällvisan, Jag vill bli underhållen, Arbetskraft samt Självkritik 1.

Gunnar skriver texten till Självkritik II och Gambiavisan och Ferne gör musiken till båda.

Detta visar att Gunnar och Ferne sällan skrev texter ihop, utan mer var för sig. Den enda låt på plattan som de skrev texten till ihop är Minns du ögonen.

På scen är det Gunnar som dominerar med sitt utspel och självklara närvaro. Ibland tar också Ferne sig ton och spexar till det, men eftersom det är han som håller i gitarren är hans frihet mer begränsad . Kombinationen ger en perfekt balans och man konkurrerar inte utan har varsin roll som kompletterar varandra på ett bra sätt.

THE OMORALISK SCHLAGERFESTIVAL

Under mars sker också en unik sak i svensk musikhistoria. Den årliga svenska Schlagerfestivalen stoppas och istället görs en alternativ schlagerfestival den 20 mars 1975 på Gärdet i Stockholm, där ett antal av proggrörelsens musikgrupper medverkar. Risken Finns är en av dom. Tillställningen dokumenteras och blir till filmen "Vi har vår egen sång", vilken senare går på landets biografer.

I filmen medverkar Risken Finns med en låt - Gambiavisan. I samband med denna alternativa festival gör också Risken Finns och Nationalteatern en singelskiva tillsammans. På A-sidan Nationalteaterns låt "Doin´the omoralisk schlagerfestival" och på baksidan Risken Finns låt "Lyckan".

MUSIKRÖRELSEN

Risken Finns fortsätter att spela på dom olika musikforum-ställen som nu finns överallt i landet. Proggrörelsen eller Musikrörelsen har också en egen tidning som heter Musikens Makt. Ibland fixar Gunnar och Ferne ett flertal spelningar genom att bara växla in några tior i enkronor och ringa runt. Det är bevämt och bra att vara kända från radio och TV. Det är lätt för dom att turnera med sin enda gitarr och Gunnars kazoo i västfickan.

Risken Finns åker nästan alltid tåg till sina spelställen. Ofta vet dom inte var dom ska övernatta, utan ställer frågan från scenen: - Är det nån som har sovplatser över till oss, så är vi tacksamma. Och det fungerar alltid. Inga roadmanagers, ingen stor planering, ingen tung apparat. Risken Finns rör sig lika obesvärat på scenen som utanför och har alltid väldigt lätt för att nå kontakt med dom människor dom möter vare sig det är deras publik eller arrangörer.

KULTURSTIPENDIUM

Under sommaren gör dom en inspelning som snart ska väcka stor uppmärksamhet. Risken Finns har just för andra året i rad belönats med stipendium från Kulturrådet. År 1974 med 5000 kronor och år 1975 fick man 20 000 kronor i stipendium. Aftonbladet skriver i en artikel under rubriken "Risken Finns gör show om allt som söver ner folk":

CHOCKAR SVERIGE

Samma dag som artikeln är publicerad - den 23 juni 1975 - går programmet "Sommar med Ungdomsredaktionen" i radions P3 klockan 17.00. Tillsammans med Lars Aldman vid Sveriges Radio i Göteborg gör Risken Finns ett program som orsakar stor uppståndelse.

Programmet har rubriken "Från Norrmalms kors till kung Festus partaj" och har formen av ett direktsänt reportage . Enligt programmets producent var avsikten "att i en ny drastisk form seriöst kritisera avarter inom massmedierna, såsom sensationsjournalistik, kändishysteri och s.k. talkshows." På sidan 16 i tidningen Expressen, dagen efter att programmet sänts, står överst över hela sidan rubriken " Jesus på Norrmalmstorg - ett vidrigt inslag i ungdomsradion".

När radionämnden sammanträder i oktober beslutar man att fälla inslaget. Dagen Nyheter skriver den 17 oktober 1975 att "Enligt radionämndens mening framstår åtskilliga avsnitt av programmet som anstötliga och smaklösa. Härigenom får programinslaget anses understiga den miniminivå för god underhållning som ligger i i kravet på paragraf 7". Risken Finns skapade alltså ofta starka reaktioner. Frågan är vem som skulle reagera så våldsamt idag. Men på den tiden sa man inte ostraffat vad som helst i etermedia.

HÄSTGRYTA

I slutet av juli 1975 utkommer deras andra LP som också har den kortfattade omslagstexten "andra LP:n". På baksidan står också "Hästgryta - direkt från stallet". Att plattan döptes till hästgryta beror på att Gunnar och Ferne lagade vad dom kallade "hästgryta" den dagen som omslaget tillverkades. Hästgryta består av köttfärssås och spiralmakaroner - ingen kulinarisk finess där inte, utan enkel husmanskost med mycket kolhydrater, som gav bra energi för deras scenövningar.

Aftonbladet skrev den 11 augusti 1975 under rubriken " Risken Finns: galna, roliga och bra" att:

Men också kritiska recensioner fanns i hyllningskören. Leif Gillis Jäger i Värmlands Folkblad skrev den 20 augusti:

ENSAMMA HJÄRTAN

Under hösten spelar inte Risken så mycket som det var tänkt. Ferne som läser Musikvetenskap har en hel del tentor och det finns också en önskan hos Risken Finns att hitta nya former. Gunnar och Ferne har fått kontakt med gruppen Karlssons kloster. Medlemmarna i dom båda grupperna trivs bra ihop och börjar diskutera ett samarbete. I november 1975 börjar man gemensamt arbeta fram en show som ska handla om olika sorters ensamhet. I "Klostret" ingår Yvonne Schaloske, Pekka Lunde, Raija Helena Kurttilla och Kjell Bengtsson.

Ferne bor i ett kollektiv vid Masthuggstorget där också konstnären Arne Persson (även han från Älmhult) bor. Planerna går alltmer ut på att skapa en ny show på Göteborgs stora proggställe Sprängkullen, där man tänkt sig använda projektorer med bildspel. Bilderna ska tillverkas av Arne Persson. När planerna på ett samarbete tar form är man alltså totalt sju personer.

Långt senare formas ur detta samarbete rockgruppen Ensamma Hjärtan med Pekkanini(Pekka Lunde) och Gunnar Danielsson som ledande stjärnor. Men då har dom andra - inklusive Ferne - lämnat gruppen.

KONSERTHUSET I GÖTEBORG

November 1975 är alltså startpunkt för något helt nytt i Risken Finns karriär och det är också i slutet av november som Risken Finns gör sin näst sista gemensamma spelning. Det sker den 1 november 1975 på Göteborgs konserthus.

Denna gång är inte Peps Blodsband och Hoola Banddola med, men i övrigt återfinner vi samma grupper som vid den bejublade konserten från året före: Samla Mammas Manna, Nynningen, Risken Finns samt årets nykomling Lasse Aldman, som är kvällens överraskning och får kvällens starkaste applåd. Konserten är över fyra timmar lång och konserthuset är fyllt till sista plats.

Trots dessa lovord byter Risken Finns fot och blandar in fler instrument som bas, dragspel, sologitarr och trummor. Vid juletid 1975 sker repetitionen uppe på Sprängkullen med projektorer och instrument som Risken Finns aldrig använt på scen.

Premiären är utsatt till den 9 januari 1976 på Sprängkullen i centrala Göteborg och showen ska pågå i nio dagar är det bestämt. Under en av repetitionsdagarna dyker författaren Lasse Strömstedt upp och fascineras av föreställningens tema. Lasse säger sig villig att hjälpa till med regin och detta tackar alla för. Temat var ensamhet. Att skildra olika sorters ensamhet.

I centrum finns förortsparet Hans och Greta som växt upp med myten om lyckan och som aldrig reflekterat över vad dom vill göra med sina liv. Och kring dom finns andra människor, som har svårt att få konktakt med andra. Som till sist upplever sin egen ensamhet trots sina flyktförsök genom resor, droger, fester, familjeliv eller karriär. Risken Finns lämnar här ironi och humor för ett betydligt allvarligare tema. Det är tydligt att man söker någon sorts utveckling .

Men utan att veta det börjar nu också Ferne och Gunnar dra åt två olika håll. Ferne vill fortsatta med den akustiska musiken, medan Gunnars intresse för rockmusiken tar honom på andra vägar.

Och det är dessa två ambitioner som är början till slutet för Risken Finns och som till sist också splittrar Ensamma Hjärtans Angsambäl.

Men i januari 1975 är det ännu ett halvår kvar till denna definitiva brytning.

SISTA SPELNINGEN

Den 2 januari 1975 ger sig Risken Finns iväg för att göra sina sista spelningar i Visby på Gotland. Det är full snöstorm på Landvetters flygplats, taxin från Majorna och Mastshugget lyckas knappt att forsla Ferne och Gunnar till lufthamnen. Till på köpet är både Ferne och Gunnar ovana vid att flyga - annars tar dom alltid tåget. Men ett kontrakt är ett kontrakt. Dom går ombord på planet vars vingklaffar är så nedisade att man måste spruta antifrys-medel över planet innan det lyfter. Snart visar det sig att vädret över Östersjön inte tillåter direkt resa till Gotland, utan planet mellanlandar på Sturup vid Malmö.

Efter nån timmes väntan får ett nytt plan klartecken och Ferne och Gunnar kommer lyckligt till Gotland och gör sina avtalade spelningar. I kontraktet ingår att arrangörerna får betala ett taxiplan tillbaka till Göteborg, eftersom dom båda snart har premiär på Sprängkullen med sin nya konstellation "Ensamma Hjärtans Angsambäl" och snabbt måste tillbaka och fortsätta repetitionerna. Dom båda flygrädda artisterna sitter på Visby flygplats och diskuterar hur ett taxiplan är konstruerat:
- Visst har dom väl två motorer, säger Ferne.
- Jaa, självklart, tror Gunnar. Och rätt stora plan också.

Framför dom kommer ett litet enmotorigt flygplan invinglande. Gunnar och Ferne kliver upp på ena vingen och ner i sittbrunnarna innan plexiglashuven dras för igen. Tack och lov har föraren en medhjälpare när man nu vinglar sig upp i luften och ut över Östersjöns mörka vatten, medan stjärnorna gnistrar ovanför dom.

Anar dom i detta ögonblick att detta är sista gången dom gjorde en spelning under namnet Risken Finns?

För när dom åter landar i Göteborg så har dom också lämnat Risken Finns bakom sig och den 9 januari 1976 är det premiär för "Ensamma Hjärtans Shåww" på Sprängkullen. Efter nio föreställningar på Sprängkullen packas en turnébuss med utrustning och man gör ytterligare spelningar under våren 1975 ute i landet. Men gruppen delas alltmer i två olika läger som vill olika saker och man kan inte hitta någon medelväg. I detta läge beslutar sig Ferne - bland andra - för att lämna Ensamma Hjärtan. Hans flickvän har fått jobb i Malmö och sommaren 1976 flyttar han tillbaks till Lund medan Gunnar stannar i Göteborg.

Risken Finns återförenades för en spelning i Göteborg i slutet av 1970 talet och uppträdde då i kostym under temat "Risken Minns" och drog sina "greatest hits". Men detta var också den sista spelning som Gunnar och Ferne gjorde tillsammans. Men visst skulle deras ironiska humor och satiriskt vassa pennor behövas lika mycket idag!

Tillägg: Risken Finns spelade på Mejeriet i Lund våren 1997 på en bejublad intern fest för skivbolagsfolk i samband med att CD-skivan Skånska Rockklassiker gavs ut. Återföreningar har även skett i Säljeryd och Kalmar 2004!

Trots att Risken Finns splittades år 1976 och att Gunnar och Ferne då gick skilda vägar har deras vänskap och ömsesidiga respekt bestått genom åren. Gunnar har utvecklat sin egen stil på ett stort antal soloskivor från 1976 och framåt och Ferne har också fortsatt med olika projekt och skivinspelningar, framför allt på 2000-talet.
År 2003 kom Fernes 13 tolkningar av Bob Dylan till svenska på CD:n Inte ens ett farväl och år 2006 gav han tillsammans med sin kompgrupp de Fyra Sista ut CD:n Musik för Frånskilda.
Gunnar gav år 2006 också ut sin nya CD-skiva September i Byn. ( Se vidare deras diskografier under "Idag")
Båda är fortfarande aktiva och träffas ibland för att diskuterar vad de håller på med. Men något riktigt försök att göra en ny gemensam inspelning under namnet ”Risken Finns” har det inte blivit genom åren och sannolikheten för en ny Risken Finns-platta är inte stor. Båda är mer intresserade av att utveckla det de för närvarande håller på med och att deras musik ska spegla var de står idag. Men dom har i alla fall gemensamt valt dom låtar som finns representerade på nya samlings CD:n Risken Minns som utkom hösten 2007.

HUR DET SLUTADE